Ett lopp utan mål

Livet med funktionshinder är som ett jävla vasalopp. Man står vid starten och trängs, jämför sig med alla andra, fast besluten om att inte komma sist. Den första prognosen säger egentligen att man är chanslös mot alla sponsorsklädda skidentusiaster. Men hjärtat säger annat. Startskottet ljuder och dom flesta får upp farten direkt. Kvar står vi med alla ryggar som utsikt och stakar oss stillastående. Kanske var det bara felvallat från början? Med ytterligare ett lager börjar farten stiga i takt med självkänslan. Det är fortfarande lång väg till närmsta rygg och ännu längre till Mora. Stigningarna känns fortfarande fler än dalarna. Det är kallt och blött och svettigt och man frustar av utmattning. I tanken rullar målet som en kaxig textremsa utan slut. Pulsen är skyhög och marken är nära. Men någonstans under loppet tar spåret en u-sväng. Utmattningen är som bortblåst och fötterna känns torra. Man inser att det inte längre handlar om själva målet. Om man lyfter huvudet och tittar på omgivningarna istället för tunneln rakt fram så ser man publiken. Att den hurrar och klappar för just din prestation. Ett bränsle mer effektivt än någon valla i världen. Man hör bjällror och känner doften av varm blåbärssoppa och gemenskap. Spåret är inte längre en kämpig transportsträcka utan en exotisk resväg.

Om man bara fokuserar på att komma i mål missar man vad alla avfarter har ett erbjuda. Om man bara fokuserar på att komma ikapp ryggen framför sticker man en kniv i sin egna. Men värst av allt är att man missar själva livet.

Författare Towe Paqualin

Detta är skrivit av en av mina absoluta favoritbloggare,hon är så duktig på att uttrycka sig. Har ni missat hennes blogg så tycker jag ni ska kika in hos henne och hennes underbara dotter Tekla http://cpmamman.blogspot.com/